The Reseberättelse
27-28 Maj Grushelg i södra Dalarna
Reseberättelsen är skriven av Cecilia och Martin Wiklund som på denna turen deltog i sin första tur med Dalexs.
”Vårgrus I Södra
Dalarna”
En inre resa i social
ångest och skräckblandad förtjusning
Vi tar det från början
Det var den 22:e Mars 2022 och det plingade till i telefonen. Det var ett meddelande från någon kallad Dalexs som hade skickat ett meddelande till oss på Instagram. En nyfiken fråga angående en Finlandskarta vi nyligen postat. Snabbt in och kolla vem Dalexs är – ja just det – någon eller några som arrangerade motorcykelturer med inriktning på äventyr och grusåkning. Om vi minns rätt hade vi följt Dalexs ett tag redan, men inte vågat ta steget att boka in oss. ”Vi tar det nästa år, när vi lärt oss köra på riktigt. Eller året därpå, så vi är RIKTIGT säkra på att vi inte gör bort oss”
Dalexs, eller Anders blir dock ett tryggt ”anonymt” bollplank dit man kan skicka frågor om allt ifrån däcktips, hur man monterar dekaler på hojen utan att tappa förståndet eller hur många motorcykelhandskar som är rimligt att äga. (Du har alltid för många, men lika bra att skaffa ett par till)
Så en dag nästan exakt ett år senare dyker ”Vårgrus i södra Dalarna” upp i Dalexs nyhetsbrev. Nyfikenheten blev för stark för att stå i mot, och äventyret lockade.
Klart och betart! Nu finns ingen återvändo!
Introduktion till vad komma skall
Ca två veckor innan det bär av till Dalarna blir alla deltagare inbjudna till ett Zoom möte där vi får möjligheten att träffa de andra deltagarna och få en sista information angående turen och status på underlaget vi kommer att färdas på. Allt känns extremt professionellt, men alltid med glimten i ögat. Någon vecka innan turen kommer ett mail om att turen är färdigrekad och allt är i sin ordning.
Dagen D, som i Dalarna
Då var det dags! Vi har 6 timmar resväg till Avesta, så lastar hojarna på pickupen och kör upp dagen innan. Vi vill vara pigga och starka inför 25 mils grusåkning med start på lördagsmorgonen. Efter 6 timmars resa i en gammal Nissan utan AC, med toppfart av 100km/h och på en diet av energidricka och torra baguetter, är vi äntligen framme vid Älvsbrogårdens Vandrarhem. Här har Dalexs bokat rum åt alla som reser långväga och anländer på fredag.
På innergården är det tydligt uppmärkt med Dalexs flaggor, det står motorcyklar från olika tidsåldrar och modeller prydligt uppställda lite här och var. I mitten av gården brinner brasa och med en kaffekittel som puttrar inbjudande. Runt elden sitter det redan ett gäng grabbar i olika ålder, men innan vi hinner fram är Anders och Rebecca framme till oss, hälsar oss välkomna och presenterar oss för de som sitter vid elden eller står och småskruvar på någon hoj. Det blir en trevlig kväll runt elden innan vi hoppar i säng tidigt.
Att åka i grupp
Jag (Cissi) har aldrig riktig gillat att köra i grupp. Det blir för mycket hjärnspöken. Känner mig långsam, rädd att bli överraskad av omkörningar, ständigt denna oro att inte göra rätt. Orolig att förstöra flytet för dom andra.
Det känns alltid som att alla vill att det ska gå så väldigt fort. Jag kan köra ”fort” ibland om andan faller på, när flytet infinner sig, när grusvägen slingrar sig genom öppet landskap med fri sikt och lite sådär gött halvmjukt underlag eller när kvällsölen lockar i horisonten. Men oftast kör jag lugnt. Funderar, spanar på skogen, övar kurvtagning, kroppsbalans. Njuter av turen. Jag gillar grus, men jag älskar stök. När det blir lite svårare och inte går så fort. Men när andra är med blir jag osäker och allt jag vet att jag kan, känns svårt och klumpigt. Social ångest.
Dalexs är tydliga från början. Det här är ingen rally-körning. Vi lämnar inte onödiga spår och vi uppför oss när vi passerar andra. Vi stressar inte varandra och vi tar det lugnt genom gårdar och samhällen. Om någon är lite sen iväg så hjälper vi hellre till, än att stå och stampa. Vi gör detta tillsammans. Att det tydligt sägs, känns skönt. Jag slappnar av redan innan vi börjat köra.
Vi ger oss i väg mot äventyret
Det är en blandad skara åkare som står uppställda på gårdsplanen strax efter åtta. Det är förväntning i luften och en kille från Västerås står och försöker kicka igång en gammal XR 600 från 90-talet. Hojen behöver varmköras innan en sista oljekontroll innan vi skall bege oss iväg. En annan ber om hjälp med att lasta av en ”äldre” KTM 690 från en gammal Nissan pickup som man minns från sina ungdomsår (om man är född på 80-talet) men man sällan ser nu förtiden då de flesta rostat sönder för länge sedan. Samtidigt diskuteras det däcktryck bland de äldre herrarna som rest hit ända från Kalmar. Dom gnabbar om varför BMW är sämst och gnäller kamratligt på kompisens gamla Triumph Tiger, modell gammal, som om dom har varit gifta i 30år. Det märks att dom här gubbarna har känt varandra länge, och att det varken är första, eller sista, resan dom har gjort tillsammans.
Nu börjar Anders bli klar med kläder och packning, nästan sist av alla, vilket visar sig vara ett mönster under hela denna resa. Dock inte för att han är dålig på att passa tider eller är oorganiserad, utan för att han alltid tar sig lite extra tid att prata med alla, och kolla så att folk är ”ok”. Tryggt och bra, och man slipper själv att vara sist iväg.
Nu blir det en sista genomgång av dagens sträcka, uppdatering om underlagens status, när det blir raster, och förväntad ankomst till vår destination. Vi får också information vilka deltagare som har sjukvårdskit, GPS sändare och hur vi skall hantera eventuella olycksfall. Sen blir det genomgång av ”cornerman systemet”. Gänget från Dalexs och några erfarna åkare tågar omkring på gräsmattan, pekar och förklarar, så att allt är glasklart. Det sista vi får är ett laminerat kort med QR-kod där all information finns samlat, samt kontaktinformation till Dalex-teamet. Kortet stoppas i bröstfickan, och sedan bär det av!
Då vi är många så är vi uppdelade i två grupper, där den ena kommer att åka något snabbare än den andra. Dock kommer denna grupp även åka något längre, vilket gör att vi alltid kommer att mötas upp för gemensam rast.
Efter en kort resa på asfalt möter vi grus för första gången. Det är grönt, väldigt grönt och det luktar vår. Med ett brett leende läpparna och ett hjärta som slår lite snabbare än normalt glider vi fram på en smal grusväg där naturen känns väldigt nära inpå.
”Fokusera, blicken långt fram, håll avstånd, lämna inga spår” Mycket tankar i huvudet som vi snabbt tappar då vi nästan hoppar över en liten träbro som leder över en bäck. Det kittlar till i magen och vi inser snabbt, att nu har äventyret börjat på riktigt.
Under förmiddagen kommer vi att färdas på en mängd typer av olika varianter av grus. Hårdpackade dammiga vägar, skogsvägar med gräs, sandiga vägar, makadam och allt där i mellan. Allt inramat i skog eller klassisk bruksmiljö, kanske borde man flytta till Dalarna?
Plötsligt ligger lukten av jäst tät i luften och gruset har bytts ut mot asfalt. Längre fram tornar Spendrups stora bryggeri upp sig, det är dags för lunch i Grängesberg. Under den välbehövliga lunchen får vi tillfälle att dela våra upplevelser med de övriga deltagarna samtidigt som Dalexs gänget kollar av så alla är okej..
Efter en snabb tankning bär det av igen och än en gång möts vi av varierat underlag och makalös natur. Innan vi kommer fram till dagens slutdestination hinner vi även med att åka förbi en gammal nedlagd krutfabrik, och de som är lite mer äventyrliga än andra passar på att ta en sväng igenom den becksvarta fabriken på sina motorcyklar. De som spelat rollspelet mutant på PS4 kan föreställa sig miljön.
Det är ett trött men lyckligt gäng som anländer till Snöåbruk. Kroppen är mosig och kläderna är täckta med damm. Vissa duschar och byter om, andra raggarduschar och hoppar i endurostövlarna igen för att gå och mötas upp för gemensam middag. Vad det innebär att ”packa lätt” betyder uppenbart olika för olika personer. (Säger någon till Martin att packa lätt så packar han kallingar och strumpor)
Sommarlovet som fick ett plötsligt slut
Vi ger oss av vid nio. Slingriga vägar genom skogar där det känns som det kan dyka upp en björn när som helst. Idag går det fort, alla blir tagna på sängen över att det redan är dags att stanna för lunch? Det konstiga är att vi inte har kört nämnvärt mycket snabbare idag? Kan det vara så att vi kommit in i vad vi kallar flyt? Man åker på, tankarna är mindre reaktiva, känslan är bra och man nästan svävar fram över gruset. Vi ”vaknar” plötsligt till, när vi ser Älvsbrogården igen. Vad hände, hur kunde det gå så fort? Det känns som man precis varit på sommarlov, men att ringklockan sedan plötsligt ringer och att det är dags att sätta sig vid skolbänken igen.
Vi vill rikta ett särskilt tack till Anders, Rebecca, Olle och Henke som gjorde denna upplevelse möjlig. Tack till ”släpskon” för din sköna åkstil som får en att le och känna sig levande. Tack till ”XR Cowboyen” för din sköna stil och för att du följde Cissi i leran när ni ”kört vilse”, trots att din hoj blev smutsig ; ) Tack till mannen på den ”lilla” BMW:n för att du satsade allt och vågade. Tack till mannen på den stora BMW:n för grym peppningen varje gång du var cornerman. Tack till alla gubbarna i ”grupp två” för att ni visar att gammal fortfarande är äldst och för alla roliga historier på den ”Grekiska restaurangen” ; ) Vi tackar även er vi eventuellt glömt, för utan er hade detta äventyr inte varit det samma.
Dalarna, vi kommer tillbaka.
”If you want to go fast, go alone. If you want to go far, go together”
Martin & Cecilia Wiklund
@searching_for_gravel
Stort tack till Cecilia och Martin för att ni delar med er av er upplevelse och även tack till alla deltagare och hjälpguider som gjorde turen till en rolig och utvecklande helg! Tack!
Anders & Rebecca, 1 jun 2023
Registrerat namn: Dalexs
Email: Info@dalexs.se
Telefon: (+46) 0725588362
Adress: Nybyggarvägen 3, 792 97 Mora, Sverige